Efter mötet

Glad i hågen skakade jag hand med min handläggare, vill ju att han ska känna av min positivitet inför allt detta. Han däremot var inte lika glad, han hade dåliga nyheter. Bla, bla, bla, regeringen, infrianden av vallöften, bla, bla, bla, nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder på bekostnad av redan befintliga. Det drogs häromdagen i bromsen, och igår tog det tvärstopp. De kommer inte kunna hjälpa mig. Pengar. Måste. Sparas. Käftsmäll? Magsop? Den hjälp jag hoppats på, absolut inte räknat med, finns inte längre inom räckhåll. Hade jag varit utförsäkrad eller under 25 år hade jag fortfarande haft en möjlighet. Stackars försiktiga handläggaren, jag har lätt till tårar, han är man. Han bad mig se över vad jag har för möjligheter. Jag sa att jag skulle gå hem och gräva ner mig, förbanna mig över att jag inte lämnat in alla papper tidigare.

Så nu ligger jag här, nedgrävd. Min älskling kom hem en sväng på lunchen och kramade mig. Han sa att vi får hoppas att pengarna används till någon som behöver dem mer. Och visst tusan finns det de som behöver så mycket mer än jag, sen om det är de som får pengarna lär vi aldrig få veta. Det känns bara som att jag snubblade på målsnöret. Saker hade blivit så mycket enklare. Jag tror ju oftast på att det finns en mening med det mesta, ska bara låta allt sjunka in lite. Och jag ska rycka upp mig, snart.